Jag ser, jag är ju inte blind..

Ni vet när man stöter ihop med människor som bara får en att skratta. Visst är det väl härligt?

Min systers kille är en sån tokstolle som är så där härligt rolig och snäll. Och varje gång min syster blev bitter så sjöng han en låt för henne. Vad vet jag, han kanske vågar sjunga den än?
Hur som helst, låten gjorde inte att hon blev gladare, men han hade nog väldigt roligt när han sjöng den.

Varje gång jag hör den låten så tänker jag på dom där två. Alla deras bus och galenskaper. Och jag minns den dagen så väl då min syster berättade för mig att hon var gravid. Att dom äntligen skulle få bli föräldrar!
Alla som känner dom två vet att det inte finns bättre föräldrar på hela jorden, och jag vet att lilla V kommer växa upp till en helt otrolig människa. Bättre föräldrar kan ett barn inte önska sig.

Till er tokstollar. Bara för att jag tänker på er när jag hör den. Ni är världsbäst!

Herregud ja..Att du är 30 år det kan man verkligen inte tro..Du beter dig som att du skulle vara 3.
Vi är vuxna människor. Bara för att jag pratar med dig och försöker hålla kvar en vänskap så tror du att jag fortfarande känner något för dig?
Så jävla fel! Jag känner inte ett skit för dig.
Men fruktansvärt kul att du tror att jag fortfarande känner något. Jag kan ju inget annat än skratta..

Att säga att jag inte älskar dig är det svåraste jag gjort. Men du vägrade förstå när jag försökte vara snäll mot dig. Jag blir galen när du hela tiden tjatar. Allt jag sa till dig igår va sant, men det är också saker jag sagt till dig hela tiden, så länge jag känt dig.

Så mycket lyssnade du.

Jag är inte så jävla snäll. Kan du förstå det nu? Jag är som det där nageltrånget som aldrig går bort eller fismagen som blir vid stress. Skitjobbig!

Men nu får som du vill. Ditt nummer försvinner snart från telen och din msn tar jag så gärna bort.

Är du nöjd nu?

Hoppas du får ett bra liv gubben. Inte för att jag bryr mig men det sägs ju vara artigt att man iaf låtsas önska sånt.

Aldrig någonsin har jag sagt rakt ut "Jag älskar inte dig". Jag har aldrig behövt vara så brutal. Men du ger mig inget annat val. Du slutar inte tjata. Jag hatar tjat.
Inse bara att det är slut, okej? Det kommer aldrig bli vi igen. Och tjat kommer inte ändra på det.
Jag har förstått att du inte är beredd att gå vidare än, men du måste förstå att jag gör det.
Och jag vet mycket väl att du tycker att det är tidigt, men det är länge som jag inte har varit kär i dig. Och det vet du. Så nej, jag tycker inte att det är tidigt.
Tjata inte på mig om mina känslor till dig eller vem "Han" är. Jag vet till 100% att jag inte vill ha dig. Jag blir inte kär av tjat.
Du är svartsjuk, jag har förstått det. Men du kan inte tvinga fram en kärlek som inte finns.

Jag vill inte vara med dig, jag vill inte leva med dig. Förstå det! Jag älskar inte dig.

Du tog mig förgivet, du respekterade inte mig, du lyssnade aldrig och du fick mig att känna mig som en skugga.

Menar du på allvar att jag ska bli kär i dig då?

Du fick en andra chans, men inte för att jag ville det, utan för att DU ville det. Jag orkade inte med ditt tjat så jag gav upp. Jag sa rakt ut, redan då, att jag inte hade några känslor för dig. Men du vägrade inse det. Du fortsatte bara tjata om att du kan bättra dig. Men vet du vad? Du kan inte bättra dig! Det ÄR bevisat.
Skulle du i alla fall försökt att bättra dig skulle du inte vänt dig om och snarkat när jag öppnade mig för dig den där natten. Du sa att du ville förstå, och när jag berättade så brydde du dig inte ens att lyssna.
Så som du fick mig att känna mig den natten har aldrig någon fått mig att känna mig. Och då menar jag inte positivt.

Den dagen du kallade mig "det där", du vet mycket väl vilket ord det var. Den dagen fick du mig verkligen att känna mig precis vad du kallade mig.
Alla dom känslor som tagit år att förtränga kom tillbaka, och ordet bara ekade i huvudet. Från den dagen så visste jag att jag inte ville ha dig något mer. Jag kan omöjligt älska någon som får mig att känna mig på det viset.
Jag är bara chockad att jag lät dig stanna så länge. Vet du vad det värsta är? När du sa alla dom sakerna till mig och gjorde som du gjorde mot mig, så påminde du något så fruktansvärt om den enda mannen jag verkligen fruktar och avskyr. Den enda man som fått mig att känna mig totalt värdelös. Du vet mycket väl vem han är..

Jag har aldrig hatat dig så mycket som jag gjorde då.

1. Jag var en tyrann när jag va liten.
2. Jag skelar när jag är riktigt trött.
3. Jag har aldrig gått på en RIKTIG dejt. Ni vet, levande ljus, restaurang och sånt skit.
4. Jag har tammefan aldrig fått blommor. Inte ens EN..
5. Och ja, det är jag bitter för!
6. Jag har en gång i tiden älskat rederiet. Död åt mig. Jag vet!
7. Jag fullkomligt avskyr snö. Men det visste ni redan.
8. Jag MÅSTE ha jämna nummer på allt. Jag får ångest om jag vet att något är ojämt. På riktigt alltså, jag blir tokig! Det äter upp mig innifrån. Och dääär fick ni en psykobild av mig!
9. Jag gråter mig till sömns oftare än någon tror.
10. Det pirrar i magen när något dåligt är på väg att hända. Före innan det ens är på väg att hända. Svårt att förklara det där. Men jag känner av att något dåligt ska hända innan det ens är tänkt att hända. Om ni nu fattar. Det gör knappt jag själv med min puckoförklaring, haha..
11. Jag gråter när någon annan gråter. Alltid.
12. Jag blir skitirriterad när någon stör mig när jag tittar på ett program jag vill se. Haha ja faktiskt, jag blir skitelak.

Jag saknar tiden jag hade i Rättvik. Den fick mig att skratta varje dag. Jag kände mig aldrig ensam. Men nu, nu när jag bor i den här hålan har jag aldrig känt mig mer ensam.
Det va så längesen jag hörde någon säga:

"Vill du ses idag? Jag saknar dig.."

Att jag inte ens minns..Jag minns inte när någon senast frågade mig det av mina vänner! Det värsta jag vet är att tränga mig på och hela tiden vara den som frågar om jag får följa med någonstans eller om någon vill hälsa på mig. Någon gång vill jag höra att jag är saknad och att någon vill vara med mig. Och faktiskt kommer!
I Rättvik var det alltid någon som frågade efter mig. Jag fick hela tiden veta att jag var saknad.

Jag mår bra när jag vet att jag är behövd.

Men nu, nu är det precis som att ingen vill veta av mig längre..Folk lovar att dom ska komma, men ingen gör det. Och frågar jag om någon vill komma hit så får jag bara "ja vi får se om jag kan" till svar. Det slutar ALLTID med att ingen kommer!
Om jag vill träffa någon så är det bara jag som måste åka till dom. Och visst, det är värt det så fort man väl är framme. Men jag är trött på att jag alltid ska vara den som måste åka för att få träffa någon.
Faktiskt så är det ofta jag funderar på om jag ens har några vänner..
Det är klart att jag förstår om man inte har några pengar att åka hit för, det förstår jag helt klart! Jag har ju inte heller råd ibland. Men vad hände med dom som bor i närheten? Självklart förstår jag också om något kommer ivägen.

Jag vet att OM det skulle hända mig något och jag försvann, så skulle ingen märka av det annat än min familj som jag har kontakt med varje dag.

Och hur kul känns det å veta att INGEN av ens vänner skulle märka av om man försvann?

Jag saknar mina vänner. Jag saknar att få skratta varje dag. Jag saknar att känna mig omtyckt. Jag saknar att känna mig behövd.

Jag har till och med GLÖMT hur man umgås med en vän!

Förstår ni nu varför det betydde så mycket för mig när en vän ville träffa mig här om dagen?

Det får inte pirra så här! Varje gång jag ser att det är du som skriver så pirrar det till i magen, jag får ett leende på läpparna och jag blir glad. Men det får inte vara så!
Jag klagar inte på känslan, absolut inte! Men det är ju fel person! Eller egentligen inte fel heller..Vi fick ju bara en dålig start..Trots att jag har det som hände i bakhuvudet så kan jag inte låta bli att le!
Jag borde inte vara glad, jag borde vara arg och rent av förbannad! Det är vad jag har rätt till.
Men istället ler jag..

Du är beroendeframkallande. Som en drog jag inte kan vara utan.

Är det för att jag vet innerst inne att det är fel att känna så här som jag gör det? För det är fel. Jag får inte! Eller jag ska inte!
Men ändå gör jag det.

Suck. Och suck för att det blev en rörig text..men ja. Suck!

En vän ringde nyss och jag trodde hon bara vela prata. Men hon bad mig komma ner för hon var utanför min port. Jag blev både chockad och glad! Jag menar, det är aldrig någon som kommer hit. Ja om jag inte precis har träffat en kille då..Det är enda gången någon kommer. Men det är aldrig som en vän kommer.

Man kan ha fobi för mycket. Spindlar, ormar, människor, att prata inför publik eller åka tåg till exempel. Jag är en sån som haft många fobier men klarat mig ur dom flesta. Men några finns kvar. Sådana fobier man inte blir av med hur lätt som helst. Jag tänkte lista dom för er.

1. Spindlar. - Jag är så livrädd för spindlar att jag inte ens klarar av att se en bild på dom utan att börja grina. Ser jag en så skriker jag högt och går inte i närheten av rummet på minst flera timmar. En gång hade jag en sån stor spindel i taket här i storrummet, det va för över ett halvår sedan, men fortfarande känner jag mig osäker att gå mellan köket och storrummet! Det är det enda djur som kan få mig att börja gråta och bli helt hysterisk.

2. Att köra. - Ja det är sant, jag är livrädd för att köra själv. Snälla skratta inte nu och håna med "typiskt fruntimmer..." Jag menar det faktiskt. Och det är seriöst en enorm fobi. Att ta traktorkortet va en ren pest! Så fort jag kommer själv upp på vägen så får jag panik och blockerar allt jag lärt mig. Jag får panikångest och kan knappt andas. Hjärtat sitter i halsgropen och är på väg upp. Och jag vill bara spy av rädsla och ångest.
Att sitta bredvid och åka med är inga problem, då känner jag mig säker. Samma om jag har någon bredvid mig medans jag kör (ja okej, kanske inte 100% säker men nära), men så fort jag blir ensam får jag panik. Om det så bara är för en minut jag blir lämnad, så känns det som flera timmar för mig. Och jag som sen ska börja med körkortet så fort jag får ett jobb...Good luck till mig liksom!

3. Att prata inför publik. - Ja men herregud va nervös jag blir! jag kallsvettas, pratar snabbt som tusan, rör hela tiden på mig, pillar hela tiden på något, stammar och "öh..":ar mig hela tiden! Att sedan bli tvingad att hela tiden prata inför klassen under skoltiden gjorde ju inte saken bättre..

4. Höjder. - Ja jag går inte ens upp första steget på stegen innan jag grips av panik. Jag kilar fast mig själv i stegen och rör mig inte en milimeter. Inte ens en lugnande röst hjälper, jag har bara panik.

5. Att svara när okänt nummer ringer. - Känner jag inte igen nummret så svarar jag oftast inte heller! Jag får panik bara jag ser att det är ett nummer jag inte har inlagt. Men det roliga är att jag får ångest om jag missar samtalet. Tänk om det va viktigt liksom..


Har du någon/några fobier? Isåfall vad? Om du vill dela med dig :)

1: När jag va yngre var jag hemligt förälskad i John Travolta och Dean Cain.
2. Jag är hemligt beroende i multivitaminjuice.
3. Jag älskar blommor men jag tar alltid död på dom.
4. Jag tål inte förbandsbindor. (kliar nått så fruktansvärt, får röda prickar och sväller upp)
5. När jag va liten älskade jag spindlar. Idag är jag livrädd för dom.
6. Jag är skitblyg.

Idag har det vart en underbar dag med sol och ganska lagomt varmt. Det va underbart i borlänge med syster och hennes lilla dotter! ♥
Vi Nalle Puh-are! Haha
Jag är verkligen inte van att någon ringer mig spontant så där och frågar om jag vill med. Så jag måste låtit riktigt dum när syrran ringde..haha
Men jag blev fruktansvärt glad! Så tack syrran för att du tog med mig ut på lite roligheter! ♥

Ni vet precis som jag att det finns människor som vänder kappan efter vinden som man så fint säger.
Alltså när jag säger en sak håller den personen med mig och när en annan säger en helt annan sak håller den med den andra personen.

Som exempel:
Om jag har en vän som säger till mig att jag är en så bra vän och ibland är jag till och med underbar eller bäst.
Men när någon jag inte är vän med säger att jag är en idiot eller hora man inte kan lita på så håller vännen med den personen.

Här snackar vi att vända kappan efter vinden gott folk!
Jag vet nämligen att en av mina vänner gör detta.
Om jag tycker det är snällt?
Hah! Inte precis...
Det är just det som jag kallar för falska vänner...
Jag gillar inte att bli behandlad hur fan som helst!
Speciellt inte när jag inte gjort den personen något.
Jag gillar inte att höra att jag först är underbar och sen få höra av någon helt annan att jag är en falsk hora och sen bli hånad en massa..

Går det liksom inte att säga till mig direkt istället då att man hatar mig?
Tänk om jag skulle göra detsamma, hur skulle det kännas?
Tänk om jag skulle skulle vara lika falsk? Skulle någon lita på mig då?

Nej precis. Ingen skulle göra det.

Därför snackar inte jag skit om mina vänner. Jag bryr mig inte om dom är vän med någon jag inte tycker om.
So what? Dom är vänner, det är väl roligt för dom isåfall.
Vad tjänar jag på att snacka massa skit liksom? Ingenting!

Stå för att du är vän med mig eller sitt där och fortsätt snacka skit. Men då tänker inte jag stanna speciellt länge till..Det ska du bara ha klart för dig!

Jag har ställt upp som fan på dig. Är det här tacken?

Jag älskar Kay. Han är bäst. Och han har ALLTID rätt!
Hela hans energi är helt underbar.
Om ni aldrig har varit på en föreläsning med honom så gå för fan! NU!
Det va tack vare han jag hittade mig själv och min lycka.
Kan jag bli lycklig kan ni det med!

Jag har tänkt på en sak länge nu.
Det här med blommor och killar ni vet.
Vissa killar bara VET att man ger en tjej blommor (även om hon tar död på eller inte) när han ska säga förlåt, vara romantisk eller bara för att han vet att blommor uppskattas av alla tjejer vilken dag som helst.
Andra är HOPPLÖSA!
Fan, jag säger rakt upp i fejset att ska man be mig om ursäkt för en otrohet är prio ett blommor.
Får jag några blommor?
NEJ! Jag får den där valpblicken, lite tittande ner i golvet och "f..f..f..f..f..fö..fö..för..låt.."
Och då undrar ni kanske om jag godtar ursäkten?
Tammefan att jag inte gör!
Har man varit otrogen mot mig och ångrar sig ska man fanimig också visa ordenkligt att man ångrar sig!
Inte "tyck synd om mig för jag kunde inte hålla pitten i styr.."
Och då ska jag förlåta hur lätt som helst?
Blommor är naturligtvis inte ett måste, jag tar ändå död på dom, men ett jävla ordenkligt förlåt får jag fan aldrig!
Inte en gång har jag fått förlåt av någon som sårat mig för att han SJÄLV ville säga förlåt.
Jag har alltid fått säga "du ska fan be om ursäkt innan du pratar med mig igen!" naturligtvis hade jag mina skäl till att säga så. Den killen hade vart otrogen för andra gången, flirtat med en annan brud när jag låg precis bredvid och betett sig allmänt svinigt.
Det tyckte inte jag va okej..
Killar nästan räknar med att jag ska förlåta i stort sett allt. Bara för att jag är för snäll.
Jag är på tok för jävla snäll!

Men det finns en kille som aldrig kommer få en förlåtelse av mig hur mycket han än anstränger sig.
Han har gjort något som ingen annan gjort.
Jag har inte ens ett namn att sätta på honom. Så mycket hatar jag honom.
Hata är ett starkt ord, men jag kan verkligen säga att jag hatar honom.
Han äcklar mig.
Ja, det gör han. Nu kanske ni tycker att jag va jävligt dum, men skulle ni veta skulle ni förstå.
Det finns få som vet om vad han gjort. Faktum är att det inte finns någon som vet exakt.
Anledningen är inte svår. Ingen har lyssnat tillräckligt. Och ja, jag skulle behöva prata om det. Men vems axel kan jag gråta mot egentligen? Vem kan jag lita på som inte skvallrar? Vem kommer inte säga "det ordnar sig, du är stark.", vem kommer inte kräva hans namn? vem kommer inte döma mig? vem kommer inte säga "va feg du va som stanna".
För er berättar jag inte.
Anledningen är att jag inte vet vilka som läser. Och jag vill inte att vem som helst ska veta om en av mina största hemligheter.
Så är det.

Det jag ville komma till egentligen med det här inlägget va att jag tänker sluta förlåta så lätt nu.
Ska jag förlåta hädanefter ska jag fan ha blommor!
Rosor ska det fan vara! Det gillar jag.

Ni som har läst min blogg sedan tidigare vet att jag hatar karlar ibland.
Ibland hatar jag dom så mycket att jag bara har lust att slå ihjäl en av dom..
Men värst är jag nog när jag blir besviken.
Och besviken är jag nu. Besviken på dig J.
Du visste om att jag skulle försvinna om jag inte fick en ursäkt.
Men du brydde dig inte. Bara låtsades som att allt va som vanligt..
Nu när du ser att jag menar allvar så ångrar du dig. Nu när det redan är försent..
Jag är så jävla besviken!
Orden "jag älskar dig", dom säger man inte bara för att man tror att den andra vill höra dom, inte heller för att man tror att det är så man känner.
Man säger dom när man är riktigt säker. Och du sa att du va säker.
Men du ljög. Varje gång jag ger dig en chans så ljuger du för mig.
Jag vet ju nu att orden inte är sanna.
Sist du sårade mig tog det 4 år innan jag fick en ursäkt. Jag tänker inte vänta 4 år den här gången.
Nu är det slut på allt ljugande och utnyttjande.
Sitt du där och "ångra" dig. Gör det för all del.
Av mig får du ingen mer chans. Nu lever jag ett liv där du inte är med.
Det är ditt fel.

Du har förlorat en vän J. En vän som va villig att göra mycket för dig.
Men DU sumpade det. Och inte fan tycker jag synd om dig heller!

...älskar när en kille kallar mig gumman. (jag vet inte varför, det bara suger till i magen då)
...ljög för min tandläkare en gång.. (ja men okej! två gånger..)
...tycker inte om köttfärs. (Bara till tacos)
...har ramlat i bajsvatten mer än en gång...(inget jag är stolt över! men något jag skrattar hysteriskt åt)
...kan slå ihjäl den som pillar mig i naveln. (ja men finns det nå drygare eller?)
...hatar rederiet. (Men jag följde varje avsnitt intensivt när jag va yngre..)
...hatat någon.
...har mer än en gång fisit och skyllt på hunden. (vem har inte? haha..)
...har mer än en gång tjuvkikat på killarna i duschen i skolan.
...har mer än en gång undrat om killen på Ica nog är gay ändå..
...har mer än två gånger drömt om en lärare. (hehe..)

Idag gjorde jag det. Det som jag fruktat en vecka...
Att göra mig av med dig va ett av dom svåraste besluten jag gjort!
Men om jag ska kunna leva ett bra och lyckligt liv så kan jag inte låtsas som att vi är riktiga vänner.
Inget kommer någonsin bli vad det varit igen..
Allt du sa till mig, allt det som inte va sant..Det bara skär i hjärtat.

Jag trodde verkligen på dig.

Men nu kommer jag aldrig lita på dig igen.
Jag förtjänar bättre än att bli behandlad som en dörrmatta man bara trampar på..

Jag hoppas du hittar vad du söker "vännen" och att du inser hur mycket ord verkligen kan såra när dom bara sägs för sakens skull..

Jag tror inte på Gud. Inte efter allt vi varit med om i våran familj.
Men jag tror verkligen på änglar.
En ängel för mig är som en hjälpare. Någon som finns där och hjälper en hitta rätt väg och ta dom rätta besluten. Även om änglar kanske inte alltid rör vid oss, så tror jag på att dom existerar.
Och ibland tror jag på att dom finns i oss människor. Som för att visa oss att dom finns. Och för att vi ska fortsätta tro på dom.
Jag kan säga att jag vet att dom existerar. Jag har änglar i min familj.
Hade det funnits en Gud hade han kallat dom mina systrar. Men jag väljer att kalla dom mina änglar.
Dom har alltid funnits där för mig och visat mig vilka vägar jag ska gå för att leva ett lyckligt liv, hjälpt mig fatta dom rätta besluten och dom får mig alltid att må bra. Dom har alltid funnits där för mig.
Jag är stolt över att ha dom vid min sida.
Och jag vet att vem det än är som vakar över dom, är fruktansvärt stolt.
Jag vill bara tacka deras övervakare för att han eller hon valde att göra dom till en del av mitt liv.


Jag är stolt över er mina änglar. Glöm aldrig det! ♥

Jag har hopplöst poppat den här HELA dagen om och om igen! Jag lider inte, men grannarna har nog.



Sån här musik spelar jag bara när jag mår jävligt bra. Och det är precis vad jag gör nu. Mår jävligt bra!
För första gången i mitt liv kan jag gå ut och känna mig snygg och kvinnlig. Istället för ful och äcklig.
För första gången i mitt liv kan jag tänka att en kille ser på mig för att jag är snygg.
Det är en helt ny känsla för mig. En känsla jag verkligen kan lära mig att älska.
Jag trivs med mig själv!
Det skålar vi lite haiwa på!