Det finns så mycket jag hade önskat att du förstått och sett.

Men det är så lätt att leva kvar i hur man önskar att något hade kunnat vara annorlunda.

Det är när jag inser att livet idag är så fint, just för att du inte är med på resan, som jag ler. 

 

Jag har slutat tro att människor säger fina saker till mig för att det finns en baktanke som inte alls är lika fin.

Jag har slutat tro att människor alltid förväntar sig det värsta av mig.

Jag har slutat tro att alla ska skratta åt mig när jag vågar mig på nya saker. 

Och jag har slutat tro att jag inte behövs. 

 

Bara en så enkel sak som att jag älskar att organisera skafferiet ger mig inte längre känslan av att det på något sätt är fel, för jag behöver inte höra dig säga:

"Får se hur länge du håller i det där nu då..." .

 

När något händer mina vänner och jag finns på plats för att visa mitt stöd, så kramar dom om mig och tackar för att jag är där.

Det är ingen som säger:

"Men vad gör duu här? Jag trodde verkligen inte du skulle komma.."

I ett tonläge som att det alltid är självklart att jag ska sätta mig själv först och aldrig någonsin tänka på dig. 

 

Det är mina vänner som gett mig det självförtroendet jag aldrig haft.

Det är mina vänner som ger mig självkänslan.

Det är mina vänner som får mig att våga, och det är samma vänner som får mig att förstå att min röst också är precis lika viktig.

 

Du har prentat i oss sen vi föddes att föräldrar, dom är man skyldig att älska oavsett vad.

Föräldrar gör fel, men att det aldrig någonsin är rätt att påpeka när det blivit FÖR fel.

 

Men vet du. 

Ingen av oss har någon som helst skyldighet att älska dig.

Du satte oss till världen men ingen av oss bad dig om att göra det. 

 

Jag hade önskat att kunna få sätta mig ner med dig och prata från hjärtat.

Kunna berätta vad som gått lika mycket rätt som fel, och sedan komma fram till en gemensam lösning för hur vi hanterar allt.

Men det är aldrig något som kunnat vara möjligt med dig. Tyvärr, för både du och jag vet att precis allt skulle vara mitt fel hur vi än vänder och vrider.

Du skulle få mig att tro på en sanning som inte finns.

 

Men vet du vad?

Idag vet jag vad det heter.

Gaslightning. 

 

I din värld var jag ett svårt barn. 

Du hade beskrivit mig som envis, trotsig, konstig, annorlunda och egoistisk.

Men hade du varit den goda förälder du intalat dig själv att du är, så hade du sett ett barn som bara längtade efter att få vara älskad oavsett.

Du hade sett ett barn som ofta trotsade för att hon aldrig kände att det spelade någon roll, för allt hon gjorde var ändå fel.

Du hade sett ett barn som varit rädd.

Rädd att göra fel, rädd att aldrig duga, rädd att aldrig bli förstådd. 

 

Det är inte först nu som vuxen som jag kan se min barndom precis som att jag ser en film framför mig.

 

Jag tydde mig aldrig till dig. Jag tydde mig till alla andra runt omkring mig.

Där var jag aldrig jobbig eller svår.

Jag va rolig och uppfinningsrik.

 

Tänk om du fått se vilken människa jag blev ändå som vuxen.

 

Även om jag vet tydligare än någonsin att jag har så mycket gott i mig och får andra att må bra, så väljer jag aktivt att du inte ska få ta del utav det. 

 

Många kanske förstått redan, om man läser mellan raderna, att du mamma, du är en narcissist. 

 

Det är ord jag aldrig vågat yttra tidigare, men från och med nu ska göra allt jag kan för att lära andra om vad det innebär.

 

Jag vill lära alla vackra människor och själar därute att det inte är dom det är fel på. 

Jag vill lära andra varför såna som du är som dom är.

 

Varför är ingen ursäkt.

Varför är däremot ett sätt att förstå och kunna lära.

Du va min förälder, men du är inte längre.

 

Det finns ingenting som säger att jag är skyldig att älska dig för att du satte mig till världen. 

Jag har ingen skyldighet att förlåta alla dina brister för att du kräver det.

Jag har ingen skyldighet alls gentemot dig, och det är inget jag bara säger, det är så.

 

I din värld har jag ingen rätt att tycka, tänka och känna så som den människa JAG är. I din värld har jag endast rätt att tycka att det är du som har rätt till dessa saker. Dessa egenskaper.

 

Men vet du vad? 

Jag va så jävla modig redan från start. Jag har alltid varit envis och jag har alltid stått upp för min egna vilja. 

Jag vågade redan som ett litet barn säga rakt ut att jag inte accepterar att bli behandlad som skit från någon jag också delar blod med, och följden var att jag sa upp den kontakten.

Vilket du också var okej med och tillät mig att göra, och det kändes så fint.

Det va så modigt av ett så litet barn och det är en av dom stunder jag är mest stolt över med mig själv än idag.

 

Men vart va du när jag klippte mitt hår kort och hade ont i magen över vad dom skulle säga i skolan dagen efter? 

Du kallade mig töntig och tvingade mig ändå att gå, istället för att krama om mig och fråga om du kan följa med på morgonen och lämna av mig, så du kan försäkra dig att jag är okej. 

Vart va du när jag aldrig lärde mig hur klockan fungerade och verkligen hade behövt hjälp med läxorna? 

 

Utåt sett va allt perfekt.

Men på insidan märkte du aldrig att alla dina barn växte upp med självhat, ångest och dödslängtan. 

Det är ingen slump.

Vi fick lära oss tidigt att vi bara sågs av dig när vi gjorde något bra som andra uppmärksammade, vi var bara en förlängning av dig.

Vi trodde det va normalt och att allt skulle vara så, att det va så i varje familj. Men så va det ju inte. 

 

I andra familjer fick barnen uttrycka känslor öppet och hörda därefter. Vi blev utfrysta av dig om det råkade vara så att någon yttrade något negativt om dig. 

Såhär i vuxen ålder har jag ju förstått med hjälp utav andra, att orden "Jag älskar dig" aldrig kom för att du kravlöst älskade oss. Orden kom bara när vi fått dig att se bra ut för omvärlden. 

 

Vi skulle följa dina drömmar du hade skapat åt oss, men du uppmuntrade aldrig när vi valde att gå vår egna väg.

 

Idag hör jag mina vänner och deras föräldrar berätta om deras relation under uppväxten och en del av mig går sönder varje gång när jag inser att vi levde i en lögn.

Jag har vänner som valt att göra långa resor i livet. Resor som ibland gjort att dom inte haft täckning på telefonen eller stunder som fått dom att stanna upp i nuet och njuta, vilket i sin tur gjort att dom periodvis på resan inte alltid orkat ringa hem eller haft tid att svara när deras föräldrar ringt.

Eller så har dom inte alls rest utan bara varit upptagna med jobb eller att umgås med deras vänner.

Men deras föräldrar har dagligen stått där med tårar i ögonen av stolthet och sagt: 

"Jag bara längtar tills jag får krama om mitt barn och höra om alla tokigheter!"

 

Jag hade gjort vad som helst för att du skulle kunnat vara den föräldern.

Istället fick vi arga suckar, "är du sur?" -sms, utfrysningar, isande arga blickar för att vi verkligen skulle förstå hur arg och besviken du är, vi har fått höra omvägar hur du kallar oss egoister som inte bryr oss om dig och egoister som inte ringer dig varje dag om uppdateringar i våra liv, du biter ihop käkarna och andas sådär högt för att vi ska höra tydligt att du är sur och besviken och det ska vi känna skuld över. 

För DU ska alltid vara viktigast.

DU ska alltid sättas först.

Varför? 

 

Jag minns den gången jag hade semester en sommar och verkligen längtade efter lugn och ro. Att få sova hela dagarna om jag så ville eller upptäcka hela världen på samma dag.

Du ringde så många gånger för att du visste att jag var ledig att jag återigen kände sån stress i kroppen att jag kunde höra den skrika att jag måste lugna mig.

Jag sa åt dig på skarpen att jag behöver mina 2 sista veckor ifred, för jag orkade inte höra dig säga igen och igen hur tråkig jag är som inte gör något på min semester.

Du slutade ringa och jag började känna lugn igen.

Tills jag kom tillbaka till jobbet och du är arg som ett uppterat bi. 

 

Jag va minsann bara egoistisk som tänkte på mig själv i 2 veckor och inte en enda gång hörde av mig för att fråga hur DU mår.

DU hade kunnat dö under den här tiden.

DU hade varit med om något traumatiskt och DU kunde inte förstå varför jag inte svarade när du ringde.

 

Du tog helt ifrån mig rätten att göra vad jag vill med MITT liv och MIN lediga tid. 

Jag visste också om vad du varit med om men jag valde aktivt att inte fråga hur det var med dig, för helt ärligt brydde jag mig inte.

För du hade inte brytt dig om det var jag.

Du ville bara höra vilken hjälte du var. 

 

Du har ett stort behov av att alltid ha kontroll över oss.

Vi vet det och du vet det.

 

Vad andra utifrån inte fått se är hur mycket vi barn kämpat för att du ska se oss. Höra oss. Förstå oss.

Men vi dög bara när det passade dig och det va dom få stunderna vi levde för.

Det var också startskottet för vår allas extrema prestationsångest. 

 

Än idag har vi allihop även i vuxen ålder svårt att ta in att vi kan bli älskade kravlöst. Vi måste inte duga eller göra något bra för att bli sedda,

för människor i vår omgivning ser oss även om vi inte är glada och alltid skrattar, även om vi har en dålig dag eller till och med om vi inte orkat höra av oss på flera månader.

 

För det är så man älskar någon kravlöst.

 

 

Idag har mina syskon egna barn och jag ser för varje dag hur dom bryter dina mönster. Dom sätter upp målade bilder på kylskåpsdörren, dom tar in sina barns känslor och lyssnar, stöttar och uppmuntrar. 

Dom skryter över dom små sakerna och dom älskar gränslöst, i med och motgång.

Jag ser mina syskonbarns glittriga ögon när dom ser på sina mammor och dom ler med hjärtat.

 

För mina syskon vet hur en förälder ska vara.

 

Dom är allt du inte är.

 

Jag sa hejdå till dig i tystnad, för jag vet att det inte går att hålla en vuxen dialog med någon som inte kan se sina egna fel och brister.

För att vi ska komma framåt gäller det att våga vara sårbar, och jag vet att jag är den enda som skulle vara ärlig, du skulle bara vända allt till att allt, precis allt som lett oss hit, är mitt fel.

 

Men jag vill att du ska veta, att trots att jag växte upp utan dig närvarande så står jag än idag fast vid min envishet och den styrka mina gener gav mig, inte du.

Därför väljer jag varje dag MIG före DIG.

 

Jag vill också att du ska veta att;

Jag är en bra människa med ett gott hjärta.

Jag ser andra.

Jag lyssnar, jag stöttar och jag vet hur man älskar kravlöst och enkelt.

Jag är skitrolig, noggrann, kreativ och generös.

Jag har förmågan att älska alla mina brister, men framförallt har jag förmågan att älska hela min egna helhet. 

Jag har slutat förklara mig, be om ursäkt för att jag finns och jag har slutat känna skuld över att jag ibland inte orkar mer än att bara sitta och stirra in i väggen.

Jag har slutat samla "bevis" för vem som har rätt eller fel och varför. 

Och kan du tänka dig, mitt liv har blivit så mycket lättare att leva.

 

Jag älskar mig. Hela mig.

Och allt tack vare att jag sa hejdå till dig i tystnad.

 

Du får bli arg, du får bli sårad, du får hata mig och du får hitta på alla möjliga lögner för att andra ska tro på din version.

 

Men det här är min sanning och den kan du aldrig ta ifrån mig.

Hade du varit en sån perfekt förälder som du själv påstår, så hade alla dina barn idag älskat dig lika kravlöst som du påstår att du alltid har älskat oss.

 

Jag hatar inte dig.

Jag tycker synd om dig.

Du går miste om såna fantastiska barn för att du är för upptagen med din egna ilska och bitterhet.

 

Ett hopp tändes hos mig. 

Ett hopp som sa att den här gången är det min tur. 

Nu är det min tur att få mitt lyckliga slut. 

 

Från första stund så stal han mitt hjärta.

Han som fick timmar att kännas som minuter.

Han som va så oklar men ändå så självklar. 

Han som fick mitt hjärtat att le när han log.

 

Han som rev murarna utan att ens försöka. 

 

Sen hände det. 

Det som alltid händer. 

 

Han slutade försöka. 

Han slutade bry sig. 

Han slutade bara och gav inget svar. 

Vad gör jag för fel?

Hur jag än vänder och vrider mig, hur glad jag än försöker vara eller om den där sorgsna känslan lyser igenom, 

så spelar det ingen roll. 

Vad jag än gör eller hur jag än gör det så känner jag mig fel. 

 

Någon frågade mig igår genuint hur jag mår och jag brast ut i fulgråt. 

Det gjorde ont i hela mig att känna efter. 

Jag har ingen som frågar mig så genuint. 

Någonsin. 

Mig frågar man bara artigt i förbifarten. 

Behöver jag en kram så finns det ingen att hämta. 

Jag är så ensam att jag går sönder. 

Jag är ingen dålig människa. 

Jag sätter ofta andra före mig själv. 

Jag fångar upp dom som mår dåligt och får dom att må bättre. 

Jag är snäll. 

Jag är ödmjuk. 

Jag ställer inga krav. 

Ändå duger jag inte. 

Jag duger inte till någon eller något. 

 

Jag öppnade mitt hjärta nyligen till någon jag verkligen trodde på. 

Men även han sluter sig. 

Vad gör jag för fel? 

Det enda jag vill är att få lite mer tid. Genuin tid. 

Inte den som bara blir över jämt. 

Jag tjatar inte. 

Jag gnäller inte. 

Men jag frågar. 

Jag försöker få det att komma spontant att vi ses. 

Men inte ens då. 

 

Vad är det jag gör som är så hemskt? 

 

 

 

Jag är så stolt över dig.

Hur långt du har kommit. 

Hur mycket du mognat.

Vilken bra människa du har blivit. 

 

Du har blivit allt det du inte var med mig.

 

Jag är stolt över dig.

 

Jag saknar dig så att det gör ont i varenda liten cell i kroppen. Du var allt det som symboliserar "hemma".

Jag älskade varenda del av dig, med varenda del av mig.

Precis så som det ska va. 

 

Men vi var så trasiga tillsammans.

Vi blev åtminstone det efter alla år. 

Vi slutade växa tillsammans och gled istället bara mer isär.

Till slut fanns det inget vi kvar. Det fanns bara ett du och ett jag. 

 

Nu har du allt det du önskat dig av livet och jag är så stolt över dig. 

 

Jag är så stolt över den fina människan du blivit.

 

Snart växer er lilla familj och den allra första miniversionen av dig kommer att se sitt första ljus.

Något jag aldrig kunnat ge dig. 

Jag är så glad för din skull.

 

 

Fan. Vi försökte verkligen. Vi försökte så hårt att hjärtat gick sönder. På oss båda två. Det gick sönder. 

 

Det va du och jag mot världen. 

Ingenting spelade någon roll, ingenting utav det där dåliga. För du fanns. Jag hatade dig och älskade dig på samma gång. 

Så som jag älskade dig har jag aldrig älskat någon annan levande människa. 

Jag försöker att få livet att gå ihop utan dig. Men det saknas något. Det saknas något som gör mig hel. 

Du. 

Utan dig är jag som ett skal. 

 

Huvudet säger att allt kommer bli bra, men hjärtat längtar tillbaka till den plats där du hörde hemma. 

 

Men jag vet, att även om jag älskar dig så hjärtat går i tusen bitar, kommer vi aldrig bli bra igen. 

Det fanns för mycket som var trasigt. 

Nu har jag bara minnena av dig kvar. Och i dom är du, och kommer alltid vara mitt livs största kärlek. 

 

Tack för att du lärde mig det. Vad äkta kärlek är. 

Tack för att du va min bästa vän i 6 år. 

Tack för att du gav mig en ring att bära. 

Tack för alla dom nätterna du fick mig att känna mig trygg. 

Tack för alla dom fina minnena. 

Tack för att jag fick älska dig. 

Tack för att du älskade mig. 

 

Jag har försökt gå vidare. Jag har försökt med andra. Men inget har känts så självklart. Det har hela tiden varit en gnagande känsla av att något är fel, och det har det varit. Kanske hittar jag den där kärleken igen, den där kärleken som kändes som en käftsmäll från första stund. Kanske hittar jag det aldrig igen. 

Oavsett så kommer en del av mig alltid tillhöra dig. 

Ni vet när man känner sig bara allmänt jävla trött på livet och man bara orkar fan inte ens le.

Så känner jag just nu.

 

En del människor jag har runt ikring mig är dom finaste man någonsin kan uppleva, medans andra suger så jävla mycket energi att jag känner mig som den tyngsta människan i hela världen.

 

Jag har försökt länge nu men det knakar i vart enda hörn just nu.

Jag trivs inte med tillvaron och det märker många av.

 

Mitt jobb är lite min terapi ibland.

Människorna jag jobbar med är så jävla mycket guld värda att Von Anka kan slänga sig i väggen.

Dom är inte bara mina arbetskamrater, dom har även blivit mina vänner. 

Vänner jag vill ha livet ut. 

 

Kunderna kan även dom vara guld, men det finns även såna jävla rötägg jag inte ens vill ta i med tång, och dom suger energi.

 

Livet hemma är inte heller vad jag vill säga älskvärt.

Den jag lever med har blivit någon jag inte känner.

 

Från start va vi så jävla tajta. Oskiljaktiga. Men nu vet jag inte ens om vi känner varandra. 

Jag blev tillsammans med någon som älskade mig precis så som jag va, och den jag ville vara, men nu känns det som att jag inte räcker till hur jag än gör. 

 

Jag lever med någon som aldrig frågar hur jag mår, som aldrig undrar varför jag ibland är en timme sen, som inte bryr sig när själen är så trasig att man inte längre ens är säker på att den går att laga igen.

Jag lever med någon som inte kan säga att han älskar mig, så där så det bara pirrar till i hjärtat när man säger det högt. 

Jag lever med någon som inte ens vill ta i mig, som måste hitta anledningar till att slippa.

 

Varför ska man leva med någon som bara ser sig själv men ingen runt om kring sig, som måste anstränga sig så fruktansvärt mycket för att göra något för någon annan? 

Varför är inte det en självklarhet som för alla andra? 

 

Jag har gång på gång påpekat en förändring, men om det inte kan hålla i sig mer än en vecka åt gången kanske det är dags snart att ge upp.

 

Jag mår inte bra. 

Jag vill inte ha det så här. 

 

Jag är rädd att jag en dag möter någon annan som får mitt hjärta att slå ett extra slag.

Jag är rädd att jag kommer bli kär i någon annan.

 

Vi va så oskiljaktiga och självklara. 

Livet va så lätt, för vi hade varandra.

Vi hade närhet och ännu närmare till skratten.

Vi älskade varandra och det vi gav varandra.

 

Jag vet inte vad som hände på vägen.

När slutade du bry dig?

När valde du arrogans framför ödmjukhet? 

När tyckte du att det va en bra idé att sluta säga "jag älskar dig."

När blev det viktigare att sätta dig själv framför det som en gång va vi?

 

Inget jag säger längre betyder något. 

Jag försöker och försöker men det känns som att du stängt av.

Jag berättar viktiga saker men du bryr dig så lite att du låtsas som att jag aldrig sagt dom.

Arrogans.

Nonschalans.

Svineri. 

 

Du har blivit någon jag inte känner.

Någon jag inte alls längre är stolt över att visa upp.

Jag skäms över den du har blivit.

Förut var jag så jävla stolt. 

 

Jag vill inte ha det så här.

Ringen som en gång träddes på mitt finger har jag tagit av.

Han har glömt vad den betyder.

Han har glömt varför han gav mig den och alla löften den innebär. 

 

Han har glömt kärleken.

Han har glömt hur man älskar.

...hur någon man känt i 6 år fortfarande ljuger om skitsaker och tror att jag är dum i huvudet och inte förstår.

Komiskt. När man aldrig lär sig.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag inte är dum i huvudet.
Jag förstår.

Ge fan i att ljug för mig.

Ljuger du om såna här skitsaker, vad ljuger du EGENTLIGEN då också om?

 

Fan ta dig.
Dra åt helvete.

 

Så du trodde inte att jag fattade att promenaderna du tar för att "du behöver röra på dig" egentligen betyder att du går tillräckligt långt hemifrån så du kan röka utan att jag ser dig, för att sen ta ett tuggumi för att dölja lukten?

 

Så jävla skrattretande.

 

Du kommer inte ens hem svettig eller anfådd.
Du kommer hem helt plötsligt jätteglad när du varit tystlåten hela dagen.
Och varje gång jag jobbat hela dagen är du glad när jag kommer hem men när jag vart ledig en dag är du plötsligt grinig eller "deppad" efter en halv dag.

Du tror fortfarande alltså att jag inte kan plussa ihop ett och ett?

Så jävla komiskt, hur du tror att jag är dum i huvudet.

Jag vet inte vad det är med idag men jag skulle få så mycket gjort, och ändå har jag inte gjort någonting.
Jag har känt mig ledsen hela dagen och inte haft energi till någonting.

Jag känner mig ledsen och egentligen helt tom.

 

Och andra sidan kan man väl inte göra annat just nu heller känner jag..När tiderna är som dom är menar jag.

 

Det här är Rasmus.

Rasmus är 2-3 år gammal och är något av vad man kan säga i särklass en av dom mest märkliga individer jag stött på.

Alla hans känslor sitter på utsidan.

När han känner sorg så känner han så mycket sorg att det nästan bryter ner honom.

När han känner glädje så är det så mycket glädje att han tappar kontrollen över sin egna lilla men ändå så tunga kropp.

När han är arg så är han så arg att det knappast går att missa ens om du så hade tvivlat lite. Bara jättelite.
Han blir så arg att dom vackraste gula ögonen jag någonsin sett, bara lyser av hat, och i varenda liten vrå i ditt hem finns han och mordblickar dig tills du börjar tvivla på din egen existens.

 

Han har så mycket känslor,
och alla dom sitter på utsidan.

 

Varje dag när du kommer hem så möter han dig i dörren med det fjantigaste jam som någonsin hörts, men ack så jävla gulligt.
Han stryker sig kring dina ben och har han verkligen saknat dig så pussas han.

När Rasmus äter så äter han inte som vilken normal individ skulle göra, nämligen ta ett par bitar och sparar resten till senare, som han så fint delar upp i små omgångar ett antal gånger om dagen.
Rasmus fullkomligt vräker i sig allt han ser.

Hela hans exixtens kretsar kring mat.
När han ska få frukost. När lunchen kommer.

När är det middag? Har någon missat hans kvällsmat? Och va vi verkligen helt säkra på att han fått mat så han klarar sig över natten när vi människor sover?

 

Han är fullproppad av humor och han är så envis att åsnor fått en konkurrent.

Han har ett tydligt kroppsspråk och om du ser in i hans vackra, gula ögon, så vet du precis vad han tänker.

 

 

Han blir glad för precis allt som är nytt, sen spelar det ingen som helst roll vad det är, bara han kan leka med det.

 

Om du likt som jag älskar lugnet och att ha var sak på sin plats, så bara glöm det.
Den här killen är fullkomligt vild och han skiter fullständigt i om du vill ha kvar dina grejer i fönstret eller om den där nya mattan du köpte igår helst ska förbli i nyskick mer än en vecka.
Han har grisat ner den på en kvart.

 

Du behöver aldrig mer känna dig ensam på toaletten, för den här killen han ska vara med, och han ska iakta dig i detalj.

Skulle du mot förmodan inte släppa in honom för att du vill vara just det, ifred, så kan jag lova dig att han tacklar dörren för att ta sig in.

 

Hans personlighet kan liknas lite vid en hund då och då för han tuggar på precis allt han ser.
Det som inte har smakats på är inte värt att se åt.

 

Han är generös och han ger gärna alla hans leksaker på sängen.

 

Nya skor?

Inga problem! Rasmus har fixat skosnörena så dom ser mer än välanvända ut på bara sekunder efter att han sett dom.

 

Rasmus kan driva en till vansinne många gånger, och ibland så älskar man honom tills hjärtat håller på att gå sönder.

 

Ibland är han så lätt att leva med att man glömmer att han nästan nyss flyttade hit.
Andra gånger driver han en så mycket till vansinne att man snart inte har något hår kvar på huvudet.

 

Men vi älskar honom.
Det gör vi.
Så hjärtat nästan går sönder.

 

Döm mig inte från det lilla du ser när du nyss träffat mig.

Döm mig när du känner mig.

När du vet vilka berg jag bestigit och vilka sjöar jag nästan drunknat i.

 

Jag möter dagligen dom där blickarna, dom där viskningarna bakom ryggen folk tror att jag inte hör eller förstår.
Dom där som tror dom är så bra på att smyga med det men som egentligen är sämst i världen på att dölja en så enkel sak. En så enkel sak som fördomar.

 

Jag har lovat mig själv att det här året, det ska bli mitt år.

 

Jag är trött på att hela tiden leva upp till vad alla andra vill men aldrig egentligen få känna efter vad JAG vill.

Alla dom gånger jag sagt ja trots att kroppen värkt av ett nej.
Nu är det slut med det.

 

Jag lever med depression sen flera år tillbaka och även panikångest som drabbar mig okontrollerat.
Jag behöver får sätta mig själv i förstahand oftare.

 

Min kropp orkar inte.

JAG orkar inte.

 

 

Jerry va så dryg inatt.

Han skulle bara gosa precis hela natten och har väckt oss HELA JÄVLA NATTEN.

Jag älskar Jerry, men jag vill också sova.

Vi gosar HELA dagarna, och jag menar verkligen HELA DAGARNA, ändå är han inte nöjd och ska hålla oss vakna även på nätterna.

Han blir snart bannad från sovrummet nattetid.

 

 

Nog om det.

 

Igår va jag med mor på en biltur till biltema och pizza hut.

Jag har ätit på pizza hut förut men det va så längesen så jag minns inte ens hur det smaka, men mor va där för första gången.

Det va okej.

Inte skitgott, men okej.

Vi föredrar american take away.

 

Nu har jag precis ätit och tänkte klä på mig och gå en promenad i blåsten.

Om jag orkar.

Vi får se.

Alltså, jag får verkligen inga jobb jag söker.

Jag börjar ledsna så jävla stenhårt nu.

Varje gång mitt drömjobb dyker upp så kan jag inte ens bli glad längre, jag vet redan innan att jag inte får det.

Jag är så jävla less.

 

Funderar på att kolla på det här med att starta eget.

Känns som min enda chans och det enda jag kanske skulle gilla.

 

Jag får kolla upp det.

Jerry tyckte det va morgon 7.02..
Han är bra jävla söt när han kommer och försiktigt smeker en på kinden och spinner en i örat, men snälla, jag vill ha lite sovmorgon.

När klockan va 8 gav jag upp och gosade en stund och sen gick vi upp och åt frukost.

 

Idag vaknade jag av att Jerry försiktigt petade lite lätt på min kind och undrade om jag va vaken.
Jag svarade inte så han började jama högt tills jag va tvungen att vakna..haha.

 

Sen busade jag och Trollet lite och skrattade.

Välbehövligt.

Att få skratta, få lägga det där jobbiga åt sidan och bara få vara för en stund.

 

Vi gick upp, åt frukost och sa hejdå när Trollet åkte för att jobba.

 

När han hade åkt så började jag och Jerry göra kalops.
Det tar liksom minst 2 timmar att koka så det känns skönt att inte börja med det när man är svinhungrig och bara känner för att äta upp hela huset.