Ett hopp tändes hos mig. 

Ett hopp som sa att den här gången är det min tur. 

Nu är det min tur att få mitt lyckliga slut. 

 

Från första stund så stal han mitt hjärta.

Han som fick timmar att kännas som minuter.

Han som va så oklar men ändå så självklar. 

Han som fick mitt hjärtat att le när han log.

 

Han som rev murarna utan att ens försöka. 

 

Sen hände det. 

Det som alltid händer. 

 

Han slutade försöka. 

Han slutade bry sig. 

Han slutade bara och gav inget svar. 

Vad gör jag för fel?

Hur jag än vänder och vrider mig, hur glad jag än försöker vara eller om den där sorgsna känslan lyser igenom, 

så spelar det ingen roll. 

Vad jag än gör eller hur jag än gör det så känner jag mig fel. 

 

Någon frågade mig igår genuint hur jag mår och jag brast ut i fulgråt. 

Det gjorde ont i hela mig att känna efter. 

Jag har ingen som frågar mig så genuint. 

Någonsin. 

Mig frågar man bara artigt i förbifarten. 

Behöver jag en kram så finns det ingen att hämta. 

Jag är så ensam att jag går sönder. 

Jag är ingen dålig människa. 

Jag sätter ofta andra före mig själv. 

Jag fångar upp dom som mår dåligt och får dom att må bättre. 

Jag är snäll. 

Jag är ödmjuk. 

Jag ställer inga krav. 

Ändå duger jag inte. 

Jag duger inte till någon eller något. 

 

Jag öppnade mitt hjärta nyligen till någon jag verkligen trodde på. 

Men även han sluter sig. 

Vad gör jag för fel? 

Det enda jag vill är att få lite mer tid. Genuin tid. 

Inte den som bara blir över jämt. 

Jag tjatar inte. 

Jag gnäller inte. 

Men jag frågar. 

Jag försöker få det att komma spontant att vi ses. 

Men inte ens då. 

 

Vad är det jag gör som är så hemskt? 

 

 

 

Jag är så stolt över dig.

Hur långt du har kommit. 

Hur mycket du mognat.

Vilken bra människa du har blivit. 

 

Du har blivit allt det du inte var med mig.

 

Jag är stolt över dig.

 

Jag saknar dig så att det gör ont i varenda liten cell i kroppen. Du var allt det som symboliserar "hemma".

Jag älskade varenda del av dig, med varenda del av mig.

Precis så som det ska va. 

 

Men vi var så trasiga tillsammans.

Vi blev åtminstone det efter alla år. 

Vi slutade växa tillsammans och gled istället bara mer isär.

Till slut fanns det inget vi kvar. Det fanns bara ett du och ett jag. 

 

Nu har du allt det du önskat dig av livet och jag är så stolt över dig. 

 

Jag är så stolt över den fina människan du blivit.

 

Snart växer er lilla familj och den allra första miniversionen av dig kommer att se sitt första ljus.

Något jag aldrig kunnat ge dig. 

Jag är så glad för din skull.

 

 

Fan. Vi försökte verkligen. Vi försökte så hårt att hjärtat gick sönder. På oss båda två. Det gick sönder. 

 

Det va du och jag mot världen. 

Ingenting spelade någon roll, ingenting utav det där dåliga. För du fanns. Jag hatade dig och älskade dig på samma gång. 

Så som jag älskade dig har jag aldrig älskat någon annan levande människa. 

Jag försöker att få livet att gå ihop utan dig. Men det saknas något. Det saknas något som gör mig hel. 

Du. 

Utan dig är jag som ett skal. 

 

Huvudet säger att allt kommer bli bra, men hjärtat längtar tillbaka till den plats där du hörde hemma. 

 

Men jag vet, att även om jag älskar dig så hjärtat går i tusen bitar, kommer vi aldrig bli bra igen. 

Det fanns för mycket som var trasigt. 

Nu har jag bara minnena av dig kvar. Och i dom är du, och kommer alltid vara mitt livs största kärlek. 

 

Tack för att du lärde mig det. Vad äkta kärlek är. 

Tack för att du va min bästa vän i 6 år. 

Tack för att du gav mig en ring att bära. 

Tack för alla dom nätterna du fick mig att känna mig trygg. 

Tack för alla dom fina minnena. 

Tack för att jag fick älska dig. 

Tack för att du älskade mig. 

 

Jag har försökt gå vidare. Jag har försökt med andra. Men inget har känts så självklart. Det har hela tiden varit en gnagande känsla av att något är fel, och det har det varit. Kanske hittar jag den där kärleken igen, den där kärleken som kändes som en käftsmäll från första stund. Kanske hittar jag det aldrig igen. 

Oavsett så kommer en del av mig alltid tillhöra dig. 

Ni vet när man känner sig bara allmänt jävla trött på livet och man bara orkar fan inte ens le.

Så känner jag just nu.

 

En del människor jag har runt ikring mig är dom finaste man någonsin kan uppleva, medans andra suger så jävla mycket energi att jag känner mig som den tyngsta människan i hela världen.

 

Jag har försökt länge nu men det knakar i vart enda hörn just nu.

Jag trivs inte med tillvaron och det märker många av.

 

Mitt jobb är lite min terapi ibland.

Människorna jag jobbar med är så jävla mycket guld värda att Von Anka kan slänga sig i väggen.

Dom är inte bara mina arbetskamrater, dom har även blivit mina vänner. 

Vänner jag vill ha livet ut. 

 

Kunderna kan även dom vara guld, men det finns även såna jävla rötägg jag inte ens vill ta i med tång, och dom suger energi.

 

Livet hemma är inte heller vad jag vill säga älskvärt.

Den jag lever med har blivit någon jag inte känner.

 

Från start va vi så jävla tajta. Oskiljaktiga. Men nu vet jag inte ens om vi känner varandra. 

Jag blev tillsammans med någon som älskade mig precis så som jag va, och den jag ville vara, men nu känns det som att jag inte räcker till hur jag än gör. 

 

Jag lever med någon som aldrig frågar hur jag mår, som aldrig undrar varför jag ibland är en timme sen, som inte bryr sig när själen är så trasig att man inte längre ens är säker på att den går att laga igen.

Jag lever med någon som inte kan säga att han älskar mig, så där så det bara pirrar till i hjärtat när man säger det högt. 

Jag lever med någon som inte ens vill ta i mig, som måste hitta anledningar till att slippa.

 

Varför ska man leva med någon som bara ser sig själv men ingen runt om kring sig, som måste anstränga sig så fruktansvärt mycket för att göra något för någon annan? 

Varför är inte det en självklarhet som för alla andra? 

 

Jag har gång på gång påpekat en förändring, men om det inte kan hålla i sig mer än en vecka åt gången kanske det är dags snart att ge upp.

 

Jag mår inte bra. 

Jag vill inte ha det så här. 

 

Jag är rädd att jag en dag möter någon annan som får mitt hjärta att slå ett extra slag.

Jag är rädd att jag kommer bli kär i någon annan.

 

Vi va så oskiljaktiga och självklara. 

Livet va så lätt, för vi hade varandra.

Vi hade närhet och ännu närmare till skratten.

Vi älskade varandra och det vi gav varandra.

 

Jag vet inte vad som hände på vägen.

När slutade du bry dig?

När valde du arrogans framför ödmjukhet? 

När tyckte du att det va en bra idé att sluta säga "jag älskar dig."

När blev det viktigare att sätta dig själv framför det som en gång va vi?

 

Inget jag säger längre betyder något. 

Jag försöker och försöker men det känns som att du stängt av.

Jag berättar viktiga saker men du bryr dig så lite att du låtsas som att jag aldrig sagt dom.

Arrogans.

Nonschalans.

Svineri. 

 

Du har blivit någon jag inte känner.

Någon jag inte alls längre är stolt över att visa upp.

Jag skäms över den du har blivit.

Förut var jag så jävla stolt. 

 

Jag vill inte ha det så här.

Ringen som en gång träddes på mitt finger har jag tagit av.

Han har glömt vad den betyder.

Han har glömt varför han gav mig den och alla löften den innebär. 

 

Han har glömt kärleken.

Han har glömt hur man älskar.

...hur någon man känt i 6 år fortfarande ljuger om skitsaker och tror att jag är dum i huvudet och inte förstår.

Komiskt. När man aldrig lär sig.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag inte är dum i huvudet.
Jag förstår.

Ge fan i att ljug för mig.

Ljuger du om såna här skitsaker, vad ljuger du EGENTLIGEN då också om?

 

Fan ta dig.
Dra åt helvete.

 

Så du trodde inte att jag fattade att promenaderna du tar för att "du behöver röra på dig" egentligen betyder att du går tillräckligt långt hemifrån så du kan röka utan att jag ser dig, för att sen ta ett tuggumi för att dölja lukten?

 

Så jävla skrattretande.

 

Du kommer inte ens hem svettig eller anfådd.
Du kommer hem helt plötsligt jätteglad när du varit tystlåten hela dagen.
Och varje gång jag jobbat hela dagen är du glad när jag kommer hem men när jag vart ledig en dag är du plötsligt grinig eller "deppad" efter en halv dag.

Du tror fortfarande alltså att jag inte kan plussa ihop ett och ett?

Så jävla komiskt, hur du tror att jag är dum i huvudet.

Jag vet inte vad det är med idag men jag skulle få så mycket gjort, och ändå har jag inte gjort någonting.
Jag har känt mig ledsen hela dagen och inte haft energi till någonting.

Jag känner mig ledsen och egentligen helt tom.

 

Och andra sidan kan man väl inte göra annat just nu heller känner jag..När tiderna är som dom är menar jag.

 

Det här är Rasmus.

Rasmus är 2-3 år gammal och är något av vad man kan säga i särklass en av dom mest märkliga individer jag stött på.

Alla hans känslor sitter på utsidan.

När han känner sorg så känner han så mycket sorg att det nästan bryter ner honom.

När han känner glädje så är det så mycket glädje att han tappar kontrollen över sin egna lilla men ändå så tunga kropp.

När han är arg så är han så arg att det knappast går att missa ens om du så hade tvivlat lite. Bara jättelite.
Han blir så arg att dom vackraste gula ögonen jag någonsin sett, bara lyser av hat, och i varenda liten vrå i ditt hem finns han och mordblickar dig tills du börjar tvivla på din egen existens.

 

Han har så mycket känslor,
och alla dom sitter på utsidan.

 

Varje dag när du kommer hem så möter han dig i dörren med det fjantigaste jam som någonsin hörts, men ack så jävla gulligt.
Han stryker sig kring dina ben och har han verkligen saknat dig så pussas han.

När Rasmus äter så äter han inte som vilken normal individ skulle göra, nämligen ta ett par bitar och sparar resten till senare, som han så fint delar upp i små omgångar ett antal gånger om dagen.
Rasmus fullkomligt vräker i sig allt han ser.

Hela hans exixtens kretsar kring mat.
När han ska få frukost. När lunchen kommer.

När är det middag? Har någon missat hans kvällsmat? Och va vi verkligen helt säkra på att han fått mat så han klarar sig över natten när vi människor sover?

 

Han är fullproppad av humor och han är så envis att åsnor fått en konkurrent.

Han har ett tydligt kroppsspråk och om du ser in i hans vackra, gula ögon, så vet du precis vad han tänker.

 

 

Han blir glad för precis allt som är nytt, sen spelar det ingen som helst roll vad det är, bara han kan leka med det.

 

Om du likt som jag älskar lugnet och att ha var sak på sin plats, så bara glöm det.
Den här killen är fullkomligt vild och han skiter fullständigt i om du vill ha kvar dina grejer i fönstret eller om den där nya mattan du köpte igår helst ska förbli i nyskick mer än en vecka.
Han har grisat ner den på en kvart.

 

Du behöver aldrig mer känna dig ensam på toaletten, för den här killen han ska vara med, och han ska iakta dig i detalj.

Skulle du mot förmodan inte släppa in honom för att du vill vara just det, ifred, så kan jag lova dig att han tacklar dörren för att ta sig in.

 

Hans personlighet kan liknas lite vid en hund då och då för han tuggar på precis allt han ser.
Det som inte har smakats på är inte värt att se åt.

 

Han är generös och han ger gärna alla hans leksaker på sängen.

 

Nya skor?

Inga problem! Rasmus har fixat skosnörena så dom ser mer än välanvända ut på bara sekunder efter att han sett dom.

 

Rasmus kan driva en till vansinne många gånger, och ibland så älskar man honom tills hjärtat håller på att gå sönder.

 

Ibland är han så lätt att leva med att man glömmer att han nästan nyss flyttade hit.
Andra gånger driver han en så mycket till vansinne att man snart inte har något hår kvar på huvudet.

 

Men vi älskar honom.
Det gör vi.
Så hjärtat nästan går sönder.

 

Döm mig inte från det lilla du ser när du nyss träffat mig.

Döm mig när du känner mig.

När du vet vilka berg jag bestigit och vilka sjöar jag nästan drunknat i.

 

Jag möter dagligen dom där blickarna, dom där viskningarna bakom ryggen folk tror att jag inte hör eller förstår.
Dom där som tror dom är så bra på att smyga med det men som egentligen är sämst i världen på att dölja en så enkel sak. En så enkel sak som fördomar.

 

Jag har lovat mig själv att det här året, det ska bli mitt år.

 

Jag är trött på att hela tiden leva upp till vad alla andra vill men aldrig egentligen få känna efter vad JAG vill.

Alla dom gånger jag sagt ja trots att kroppen värkt av ett nej.
Nu är det slut med det.

 

Jag lever med depression sen flera år tillbaka och även panikångest som drabbar mig okontrollerat.
Jag behöver får sätta mig själv i förstahand oftare.

 

Min kropp orkar inte.

JAG orkar inte.

 

 

Jerry va så dryg inatt.

Han skulle bara gosa precis hela natten och har väckt oss HELA JÄVLA NATTEN.

Jag älskar Jerry, men jag vill också sova.

Vi gosar HELA dagarna, och jag menar verkligen HELA DAGARNA, ändå är han inte nöjd och ska hålla oss vakna även på nätterna.

Han blir snart bannad från sovrummet nattetid.

 

 

Nog om det.

 

Igår va jag med mor på en biltur till biltema och pizza hut.

Jag har ätit på pizza hut förut men det va så längesen så jag minns inte ens hur det smaka, men mor va där för första gången.

Det va okej.

Inte skitgott, men okej.

Vi föredrar american take away.

 

Nu har jag precis ätit och tänkte klä på mig och gå en promenad i blåsten.

Om jag orkar.

Vi får se.

Alltså, jag får verkligen inga jobb jag söker.

Jag börjar ledsna så jävla stenhårt nu.

Varje gång mitt drömjobb dyker upp så kan jag inte ens bli glad längre, jag vet redan innan att jag inte får det.

Jag är så jävla less.

 

Funderar på att kolla på det här med att starta eget.

Känns som min enda chans och det enda jag kanske skulle gilla.

 

Jag får kolla upp det.

Jerry tyckte det va morgon 7.02..
Han är bra jävla söt när han kommer och försiktigt smeker en på kinden och spinner en i örat, men snälla, jag vill ha lite sovmorgon.

När klockan va 8 gav jag upp och gosade en stund och sen gick vi upp och åt frukost.

 

Idag vaknade jag av att Jerry försiktigt petade lite lätt på min kind och undrade om jag va vaken.
Jag svarade inte så han började jama högt tills jag va tvungen att vakna..haha.

 

Sen busade jag och Trollet lite och skrattade.

Välbehövligt.

Att få skratta, få lägga det där jobbiga åt sidan och bara få vara för en stund.

 

Vi gick upp, åt frukost och sa hejdå när Trollet åkte för att jobba.

 

När han hade åkt så började jag och Jerry göra kalops.
Det tar liksom minst 2 timmar att koka så det känns skönt att inte börja med det när man är svinhungrig och bara känner för att äta upp hela huset.

 

Jag vet inte varför men jag har kommit in i en sån depression just nu.

Det känns som att jag inte har någon att vända mig till heller för ingen vill riktigt lyssna eller ens bry sig.

Allt jag säger går in genom ena örat och ut genom andra oavsett vem jag talar till.

Det är som att jag är en skugga som ingen bryr sig om.

"Jaja."
"Jaha?"
"Mmm"
"Okej."

 

Det är typ dom enda svar jag får nu för tiden, och som att inte det vore nog så kommer verkligen ingen ihåg vad jag säger.

Jag pratar men ingen uppfattar ett ord av vad jag just sa.

 

Är jag verkligen SÅ tråkig?

Är jag verkligen SÅ ointressant?

 

Det skulle va en sak om det bara hände ibland, men det händer HELA TIDEN.

 

När jag pratar är det inte ens någon som ser åt mig, och det är inget jag bara inbillar mig.

Jag har till och med prövat avbryta mitt i en mening för att se om någon reagerar men nej, inte ens en liten reaktion.

Människor märker inte ens när jag talar!?

 

Fattar någon ens hur det känns?

 

 

Ingen vet.

 

Jag har panikångest, social fobi och så jävla deprimerad att jag knappt ens orkar ur sängen på morgonen.

 

Jag har inte ens råd att be om hjälp.

Jag har inget jobb och knappt några pengar.

Hjälp kostar pengar, och jag har inte råd..

Jag orkar inte sammanfatta så mycket idag från det som varit, men jag kan ge er en uppdatering av vad som händer nu.

Vi har flyttat, igen.
Men denna gång till stan och förhoppningsvis kan vi stanna ett tag.
Nu har vi inget mögel, inga bajsgrannar och inget jobb heller, men det löser sig.

Trollet har jobb i alla fall och pendlar nu för tiden.

Jag hänger hela dagarna med Jerry.
Katten som aldrig ger en space.