Ni vet när man känner sig bara allmänt jävla trött på livet och man bara orkar fan inte ens le.

Så känner jag just nu.

 

En del människor jag har runt ikring mig är dom finaste man någonsin kan uppleva, medans andra suger så jävla mycket energi att jag känner mig som den tyngsta människan i hela världen.

 

Jag har försökt länge nu men det knakar i vart enda hörn just nu.

Jag trivs inte med tillvaron och det märker många av.

 

Mitt jobb är lite min terapi ibland.

Människorna jag jobbar med är så jävla mycket guld värda att Von Anka kan slänga sig i väggen.

Dom är inte bara mina arbetskamrater, dom har även blivit mina vänner. 

Vänner jag vill ha livet ut. 

 

Kunderna kan även dom vara guld, men det finns även såna jävla rötägg jag inte ens vill ta i med tång, och dom suger energi.

 

Livet hemma är inte heller vad jag vill säga älskvärt.

Den jag lever med har blivit någon jag inte känner.

 

Från start va vi så jävla tajta. Oskiljaktiga. Men nu vet jag inte ens om vi känner varandra. 

Jag blev tillsammans med någon som älskade mig precis så som jag va, och den jag ville vara, men nu känns det som att jag inte räcker till hur jag än gör. 

 

Jag lever med någon som aldrig frågar hur jag mår, som aldrig undrar varför jag ibland är en timme sen, som inte bryr sig när själen är så trasig att man inte längre ens är säker på att den går att laga igen.

Jag lever med någon som inte kan säga att han älskar mig, så där så det bara pirrar till i hjärtat när man säger det högt. 

Jag lever med någon som inte ens vill ta i mig, som måste hitta anledningar till att slippa.

 

Varför ska man leva med någon som bara ser sig själv men ingen runt om kring sig, som måste anstränga sig så fruktansvärt mycket för att göra något för någon annan? 

Varför är inte det en självklarhet som för alla andra? 

 

Jag har gång på gång påpekat en förändring, men om det inte kan hålla i sig mer än en vecka åt gången kanske det är dags snart att ge upp.

 

Jag mår inte bra. 

Jag vill inte ha det så här. 

 

Jag är rädd att jag en dag möter någon annan som får mitt hjärta att slå ett extra slag.

Jag är rädd att jag kommer bli kär i någon annan.

 

Vi va så oskiljaktiga och självklara. 

Livet va så lätt, för vi hade varandra.

Vi hade närhet och ännu närmare till skratten.

Vi älskade varandra och det vi gav varandra.

 

Jag vet inte vad som hände på vägen.

När slutade du bry dig?

När valde du arrogans framför ödmjukhet? 

När tyckte du att det va en bra idé att sluta säga "jag älskar dig."

När blev det viktigare att sätta dig själv framför det som en gång va vi?

 

Inget jag säger längre betyder något. 

Jag försöker och försöker men det känns som att du stängt av.

Jag berättar viktiga saker men du bryr dig så lite att du låtsas som att jag aldrig sagt dom.

Arrogans.

Nonschalans.

Svineri. 

 

Du har blivit någon jag inte känner.

Någon jag inte alls längre är stolt över att visa upp.

Jag skäms över den du har blivit.

Förut var jag så jävla stolt. 

 

Jag vill inte ha det så här.

Ringen som en gång träddes på mitt finger har jag tagit av.

Han har glömt vad den betyder.

Han har glömt varför han gav mig den och alla löften den innebär. 

 

Han har glömt kärleken.

Han har glömt hur man älskar.