När jag skrev: "medans någon ligger i min säng och snarkar" så menade jag givetvis T. Jag var inte riktigt beredd att släppa honom som jag trodde att jag var. Ja menar, han fick ju ändå mitt hjärta att slå ett extra slag. Och det va något med honom jag fastnade för.

Vi pratade på i ett par dagar efter att det tog slut om allt som hänt, och varför jag valde att lämna honom. Så småningom satte vi också ett datum för när han skulle komma och hämta sina grejer han hade kvar här, och när jag skulle få tillbaka mina.

Först så var jag helt inställd på att han bara skulle få hämta sina grejer och åka. Punkt slut. Men det blev inte som jag tänkt mig..

När han väl stod där framför mig och såg mig i ögonen kände jag saknad. Jag saknade verkligen att ha honom nära!

Han blev kvar bara längre och längre och det hela slutade med att han stannade över natten.

Allt kändes så bra att jag beslutade mig för att ge honom en ny chans. Han hade ju trots allt lovat mig att förändra sig. Börja respektera mig och sluta kalla mig för saker.

Han skötte sig riktigt fint. Men inte länge tyvärr..Och det var det som gjorde att jag fick tillbaka alla dom känslorna som gjorde att jag gjorde slut från början.

Så småningom började jag bli bara mer och mer irriterad, och för första gången någonsin höjde jag rösten på allvar.

Den natten somnade jag arg. Och alla vet att en kvinna inte ska somna arg..(haha)

Det hela gjorde att jag fortfarande kände mig irriterad. Och till slut så brast det. Jag bad honom helt enkelt att åka hem, och grejerna skulle han få ta med sig.

Dagen efter, sent på natten (ca. 03.00) blev det slut. Jag orkade inge mer.

När jag väl sagt orden, det är slut, och vi lade på, så kände jag mig lättad. Och den natten sov jag också väldigt bra. Jag kände helt enkelt att det inte var fel beslut. Nu skulle jag inte ångra mig mer.

Men en sak är säker, jag ångrar inte en minut av den tiden jag fick med T, och det är det som räknas. Han är, och kommer alltid förbli en god vän. En vän som står mig varmt om hjärtat.