Mina vänner frågar mig varför jag aldrig festar.
Svaret är att det ALDRIG är någon som bjuder med mig. Fast dom säger högt att dom ska iväg och dom vet att jag är sällskapssjuk och vill komma ut.
Någon som frågar om jag vill med? Nope, händer aldrig.

Många av mina vänner har sagt att dom ska komma och hälsa på.
Det har gått ett år nu och jag har fortfarande inte sett röken av en enda en!

Många av mina vänner säger åt mig att komma ut mer.
Med vem? vart då? och hur? undrar jag då..

Det sårar mig faktiskt när jag ser dom som kallar sig "mina bästa vänner" är ute och festar utan att ens frågat om jag vill med. Nykter eller ej, jag vill och kan också ha roligt!
Det sårar mig när ingen frågar om jag vill hitta på något.
Det sårar mig när ni säger att ni ska komma och hälsa på men det aldrig är någon som kommer..
Enda gången någon ringer på på min dörr är om det är min familj eller en försäljare.
Enda gången jag duger är om jag kommer och hälsar på er eller om ni behöver pengar.
Jag känner mig utnyttjad.
Och faktiskt så tvivlar jag på om ni är några riktiga vänner..

Riktiga vänner struntar i om man hänger med på festen nykter, dom vill umgås vilket som!
Riktiga vänner håller vad dom lovar.
Rikitga vänner accepterar en för den man är.

Förstår ni ens hur det känns att alltid behöva sitta ensam? Ni själva klagar när någon inte bjuder med er någonstans. Men ni gör ju samma sak mot mig?
Jag kanske också vill med på bowlingkväll med "gänget" eller "brudarna", jag kanske också vill med på bio, jag vill visst mötas på stan för en fika, jag vill jättegärna att någon kommer och sover över, jag tycker faktiskt också om att träffa folk!
Men ni glömmer mig..
Enda gångerna ni kommer ihåg mig är om ni har kärleksproblem och behöver någon som lyssnar och ger råd, när ni behöver pengar eller när ni behöver flytthjälp, städhjälp eller hjälp med läxorna..

Förstår ni ens hur det känns?

Så nästa gång ni klagar på att jag aldrig gör något ska ni nog tänka efter en gång till!