Ska jag vara ärlig så är jag en av dom som är rädd för kärlek. Jag har inte alltid varit det, men allt som har hänt har gjort att det blivit så. Varje gång jag släpper någon nära inpå så händer något så jag blir sviken och sårad. Därför har jag blivit rädd att dela det mest privata om mig själv med någon annan. Jag klarar helt enkelt inte av tanken på att bli sårad igen. Det gör för ont.

Kärlek för mig är att ta hand om varandra, alltid finnas där och veta vad den andra vill och känner utan att behöva säga något, att ställa upp för varandra, respektera och lita på varandra.

Det är få gånger som jag väl släpper in någon i mitt liv, men när jag väl gör det så gör jag det med hela mitt hjärta. Jag kan inte alltid känna att jag får detsamma tillbaka. Därför tröttnar jag lätt. Och kärlek för mig innebär att inte tröttna.

Men det kan också bero på att jag vet vad jag letar efter, att jag vet vilken "sorts" kärlek jag vill ha. Jag tror inte på "den typiska film kärleken", att allt är guld och gröna skogar, men jag tror på kärlek. Den helt vanliga underbara kärleken som gör en pirrig och lycklig.

Kärlek behöver inte bara vara mellan människor, kärlek kan även finnas mellan människa och djur. Och den kärleken tror jag verkligen på.

Wilma behöver bara se på mig för att veta vad jag vill, vilket humör jag är på, om jag är ledsen eller glad, förbannad eller bara lite grinig. Hon vet när hon bara behöver finnas nära och när hon inte ska vara vid mig alls. Hon läser av mig på ett sätt ingen annan i världen kan göra. Och fast hon "bara" är en katt, så tillfredsställer hon alla mina behov på ett sätt ingen annan klarar. Hon är min bästa vän vad som än händer.

Skulle jag beskriva min vän med ett ord skulle det bli LYCKA.