Dom senaste dagarna har jag inte gjort annat än å bara tagit hand om mig själv. Jag har badat, lagat god mat, myst med värmeljus och en bra bok. Wilma har badat, och vi har myst.
Det är precis vad jag behövt. Lite egentid. Jag tycker om när jag inte har någon press på mig, utan bara tar dagen som den kommer. Utan att någon stressar på mig eller klagar. Om jag fick välja skulle jag gärna ha det lite oftare. Inte jämt, gud så tråkit det skulle bli, och jag skulle inte uppskatta det lika ljupt. Men ibland. Iaf minst en gång i månaden. En dag räcker. Men huvudsaken är bara att jag får den där värdefulla tiden.

Idag har det bara varit en tänkardag. Det är mycket att fundera över nu. Mycket att bestämma sig kring. Och ärligt så kan jag säga att jag inte vet, jag vet inte vad jag ska välja, jag vet inte vad jag ska göra. Det är så mycket jag vill. Det är så mycket jag skulle få, men också mycket att gå igenom..Jag skulle få offra väldigt mycket..Är det värt det? Ja, till viss del. Men när jag tänker på hur jobbigt det var så gör det bara ont.

Det fanns en tid då det inte gjorde ont. Då fanns det bara gädje. Allt det där jag kände då, all den lyckan, all den kärlek. Kärlek till både livet och en annan människa. Något som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva..
Men den dagen som mitt hjärta krossades glömmer jag aldrig..Ibland gör det ont fortfarande. Det gör ont för att jag vet att det inte fanns något jag kunde göra för att det skulle bli bra igen.
Såren är inte helt läkta. Inte till 100%. Och det kommer dom nog aldrig att bli heller. Och det är det som gör mest ont. Att jag aldrig glömmer...
Men kär, det kan jag inte säga att jag är idag. Men ont, det gör det. Fruktansvärt ont...