Jag sitter och pratar med T nu om det som hände och har hänt. Det känns bra. För första gången kan jag känna att han lyssnar på mig. Han försöker inte slänga in några opassande skämt eller försöker byta samtalsämne, utan han håller sig till vad vi pratar om. Helt seriös.
Det är dom här stunderna som gör att jag tycker om honom. Men att ta tillbaka honom orkar jag inte med. Jag vill inte bli tagen förgivet eller bli behandlad respektlöst. Jag vill bli behandlad som jag förtjänar att bli behandlad. Med ren respekt.
Även om jag litar på T att han skulle kunna förändra sig bara han fick chansen så vill jag inte. Jag vill inte att han ska bli någon han inte är. Jag vill att han ska få vara sig själv, den han vill vara. Den han känner sig trygg med.

Visst gör kärleken att vi förändras, men förändringen ska vara bra. Blir den inte det så blir inte kärleken bra heller. Vi är på tok för olika han och jag och det var där det skar sig. Men jag respekterar T och jag är gärna hans vän. Och han vet att jag önskar honom all lycka i livet..

Tiden jag hade med T kommer jag minnas med glädje. Jag fick trots allt känna lycka igen..