Jag sitter och kollar igenom en gammal blogg jag hade. Den väckte både glädje och sorg kan jag säga. Det märktes tydligt att jag inte mådde bra, att jag hela tiden sökte efter något, men inte visste vad. Det fanns ett inlägg där jag vill dela med mig av. Det inlägget tycker jag säger så mycket..


Ligger i sängen och funderar. Tänker på livet och allt som varit. Hur komplicerat, roligt, svårt, förjävligt, spännande och underbart det har varit. Hur svårt det och tufft det än vart så har det alltid kommit en ljuspunkt som får en att kämpa vidare. Den ljuspunkt som får en att vilja vakna varje dag och möta morgonen som kommer. Jag har inte riktigt hittat min ljuspunkt än...Vad jag än gör så känns allt meningslöst och jobbigt.."Det ordnar sig" orden ekar i huvudet. Men dom hjälper inte. Ångesten ökar och depressionen börjar sakta göra sin verkan..Att vara ensam skulle många säga va en dum idé, men det är det enda som hjälper nu. Att bara få vara ifred ett tag..Få vara ifred och gråta ut.. Ligger och tänker på skolan. Hur underbart det egentligen va på gymnasiet. Hur lite bekymmer man egentligen hade då. Det va sånt man inte ville se. Man inbillade sig bara att skolan va tråkig och jobbig. Men det är fel. Man har sina vänner att skratta och ha kul med, man lär sig något nytt varje dag, träffar nya människor och man har en mening med att gå upp på morgonen. När man är arbetslös och inte har något att göra på dagarna är livet trist. Trist som fan! Skönt skulle många säga. Och slappt. Fel säger jag. Efter en vecka är man så seg i huvet att man knappt vet själv vad man heter! Och en gång i månaden kommer man iväg på redovisning. Man får träffa nya människor, och prata. Men när man gjort ingenting en hel månad och sitter där orkar man inte ens anstränga sig att försöka va trevlig. Man bara sitter där och ser bitter ut. Och plötsligt har man blivit den bittra ingen vill prata med...Men man sitter kvar ändå och gör det man ska. Och äntligen efter några timmar får man gå! Man kutar iväg och bara fokuserar på att komma hem och slippa se alla man möter. Man längtar tillbaka till ensamheten. Man är inte längre den man varit...Och när man inser sanningen längtar man bara tillbaka..

Varför jag delade med mig av det här? Ja det vet jag inte..Kanske var det för att det väckte så många minnen? Eller kanske bara för att jag ville visa er hur bra jag har det nu.