Jag saknar tiden jag hade i Rättvik. Den fick mig att skratta varje dag. Jag kände mig aldrig ensam. Men nu, nu när jag bor i den här hålan har jag aldrig känt mig mer ensam.
Det va så längesen jag hörde någon säga:

"Vill du ses idag? Jag saknar dig.."

Att jag inte ens minns..Jag minns inte när någon senast frågade mig det av mina vänner! Det värsta jag vet är att tränga mig på och hela tiden vara den som frågar om jag får följa med någonstans eller om någon vill hälsa på mig. Någon gång vill jag höra att jag är saknad och att någon vill vara med mig. Och faktiskt kommer!
I Rättvik var det alltid någon som frågade efter mig. Jag fick hela tiden veta att jag var saknad.

Jag mår bra när jag vet att jag är behövd.

Men nu, nu är det precis som att ingen vill veta av mig längre..Folk lovar att dom ska komma, men ingen gör det. Och frågar jag om någon vill komma hit så får jag bara "ja vi får se om jag kan" till svar. Det slutar ALLTID med att ingen kommer!
Om jag vill träffa någon så är det bara jag som måste åka till dom. Och visst, det är värt det så fort man väl är framme. Men jag är trött på att jag alltid ska vara den som måste åka för att få träffa någon.
Faktiskt så är det ofta jag funderar på om jag ens har några vänner..
Det är klart att jag förstår om man inte har några pengar att åka hit för, det förstår jag helt klart! Jag har ju inte heller råd ibland. Men vad hände med dom som bor i närheten? Självklart förstår jag också om något kommer ivägen.

Jag vet att OM det skulle hända mig något och jag försvann, så skulle ingen märka av det annat än min familj som jag har kontakt med varje dag.

Och hur kul känns det å veta att INGEN av ens vänner skulle märka av om man försvann?

Jag saknar mina vänner. Jag saknar att få skratta varje dag. Jag saknar att känna mig omtyckt. Jag saknar att känna mig behövd.

Jag har till och med GLÖMT hur man umgås med en vän!

Förstår ni nu varför det betydde så mycket för mig när en vän ville träffa mig här om dagen?