Fan. Vi försökte verkligen. Vi försökte så hårt att hjärtat gick sönder. På oss båda två. Det gick sönder. 

 

Det va du och jag mot världen. 

Ingenting spelade någon roll, ingenting utav det där dåliga. För du fanns. Jag hatade dig och älskade dig på samma gång. 

Så som jag älskade dig har jag aldrig älskat någon annan levande människa. 

Jag försöker att få livet att gå ihop utan dig. Men det saknas något. Det saknas något som gör mig hel. 

Du. 

Utan dig är jag som ett skal. 

 

Huvudet säger att allt kommer bli bra, men hjärtat längtar tillbaka till den plats där du hörde hemma. 

 

Men jag vet, att även om jag älskar dig så hjärtat går i tusen bitar, kommer vi aldrig bli bra igen. 

Det fanns för mycket som var trasigt. 

Nu har jag bara minnena av dig kvar. Och i dom är du, och kommer alltid vara mitt livs största kärlek. 

 

Tack för att du lärde mig det. Vad äkta kärlek är. 

Tack för att du va min bästa vän i 6 år. 

Tack för att du gav mig en ring att bära. 

Tack för alla dom nätterna du fick mig att känna mig trygg. 

Tack för alla dom fina minnena. 

Tack för att jag fick älska dig. 

Tack för att du älskade mig. 

 

Jag har försökt gå vidare. Jag har försökt med andra. Men inget har känts så självklart. Det har hela tiden varit en gnagande känsla av att något är fel, och det har det varit. Kanske hittar jag den där kärleken igen, den där kärleken som kändes som en käftsmäll från första stund. Kanske hittar jag det aldrig igen. 

Oavsett så kommer en del av mig alltid tillhöra dig.