Det finns så mycket jag hade önskat att du förstått och sett.

Men det är så lätt att leva kvar i hur man önskar att något hade kunnat vara annorlunda.

Det är när jag inser att livet idag är så fint, just för att du inte är med på resan, som jag ler. 

 

Jag har slutat tro att människor säger fina saker till mig för att det finns en baktanke som inte alls är lika fin.

Jag har slutat tro att människor alltid förväntar sig det värsta av mig.

Jag har slutat tro att alla ska skratta åt mig när jag vågar mig på nya saker. 

Och jag har slutat tro att jag inte behövs. 

 

Bara en så enkel sak som att jag älskar att organisera skafferiet ger mig inte längre känslan av att det på något sätt är fel, för jag behöver inte höra dig säga:

"Får se hur länge du håller i det där nu då..." .

 

När något händer mina vänner och jag finns på plats för att visa mitt stöd, så kramar dom om mig och tackar för att jag är där.

Det är ingen som säger:

"Men vad gör duu här? Jag trodde verkligen inte du skulle komma.."

I ett tonläge som att det alltid är självklart att jag ska sätta mig själv först och aldrig någonsin tänka på dig. 

 

Det är mina vänner som gett mig det självförtroendet jag aldrig haft.

Det är mina vänner som ger mig självkänslan.

Det är mina vänner som får mig att våga, och det är samma vänner som får mig att förstå att min röst också är precis lika viktig.

 

Du har prentat i oss sen vi föddes att föräldrar, dom är man skyldig att älska oavsett vad.

Föräldrar gör fel, men att det aldrig någonsin är rätt att påpeka när det blivit FÖR fel.

 

Men vet du. 

Ingen av oss har någon som helst skyldighet att älska dig.

Du satte oss till världen men ingen av oss bad dig om att göra det. 

 

Jag hade önskat att kunna få sätta mig ner med dig och prata från hjärtat.

Kunna berätta vad som gått lika mycket rätt som fel, och sedan komma fram till en gemensam lösning för hur vi hanterar allt.

Men det är aldrig något som kunnat vara möjligt med dig. Tyvärr, för både du och jag vet att precis allt skulle vara mitt fel hur vi än vänder och vrider.

Du skulle få mig att tro på en sanning som inte finns.

 

Men vet du vad?

Idag vet jag vad det heter.

Gaslightning. 

 

I din värld var jag ett svårt barn. 

Du hade beskrivit mig som envis, trotsig, konstig, annorlunda och egoistisk.

Men hade du varit den goda förälder du intalat dig själv att du är, så hade du sett ett barn som bara längtade efter att få vara älskad oavsett.

Du hade sett ett barn som ofta trotsade för att hon aldrig kände att det spelade någon roll, för allt hon gjorde var ändå fel.

Du hade sett ett barn som varit rädd.

Rädd att göra fel, rädd att aldrig duga, rädd att aldrig bli förstådd. 

 

Det är inte först nu som vuxen som jag kan se min barndom precis som att jag ser en film framför mig.

 

Jag tydde mig aldrig till dig. Jag tydde mig till alla andra runt omkring mig.

Där var jag aldrig jobbig eller svår.

Jag va rolig och uppfinningsrik.

 

Tänk om du fått se vilken människa jag blev ändå som vuxen.

 

Även om jag vet tydligare än någonsin att jag har så mycket gott i mig och får andra att må bra, så väljer jag aktivt att du inte ska få ta del utav det. 

 

Många kanske förstått redan, om man läser mellan raderna, att du mamma, du är en narcissist. 

 

Det är ord jag aldrig vågat yttra tidigare, men från och med nu ska göra allt jag kan för att lära andra om vad det innebär.

 

Jag vill lära alla vackra människor och själar därute att det inte är dom det är fel på. 

Jag vill lära andra varför såna som du är som dom är.

 

Varför är ingen ursäkt.

Varför är däremot ett sätt att förstå och kunna lära.