Du va min förälder, men du är inte längre.

 

Det finns ingenting som säger att jag är skyldig att älska dig för att du satte mig till världen. 

Jag har ingen skyldighet att förlåta alla dina brister för att du kräver det.

Jag har ingen skyldighet alls gentemot dig, och det är inget jag bara säger, det är så.

 

I din värld har jag ingen rätt att tycka, tänka och känna så som den människa JAG är. I din värld har jag endast rätt att tycka att det är du som har rätt till dessa saker. Dessa egenskaper.

 

Men vet du vad? 

Jag va så jävla modig redan från start. Jag har alltid varit envis och jag har alltid stått upp för min egna vilja. 

Jag vågade redan som ett litet barn säga rakt ut att jag inte accepterar att bli behandlad som skit från någon jag också delar blod med, och följden var att jag sa upp den kontakten.

Vilket du också var okej med och tillät mig att göra, och det kändes så fint.

Det va så modigt av ett så litet barn och det är en av dom stunder jag är mest stolt över med mig själv än idag.

 

Men vart va du när jag klippte mitt hår kort och hade ont i magen över vad dom skulle säga i skolan dagen efter? 

Du kallade mig töntig och tvingade mig ändå att gå, istället för att krama om mig och fråga om du kan följa med på morgonen och lämna av mig, så du kan försäkra dig att jag är okej. 

Vart va du när jag aldrig lärde mig hur klockan fungerade och verkligen hade behövt hjälp med läxorna? 

 

Utåt sett va allt perfekt.

Men på insidan märkte du aldrig att alla dina barn växte upp med självhat, ångest och dödslängtan. 

Det är ingen slump.

Vi fick lära oss tidigt att vi bara sågs av dig när vi gjorde något bra som andra uppmärksammade, vi var bara en förlängning av dig.

Vi trodde det va normalt och att allt skulle vara så, att det va så i varje familj. Men så va det ju inte. 

 

I andra familjer fick barnen uttrycka känslor öppet och hörda därefter. Vi blev utfrysta av dig om det råkade vara så att någon yttrade något negativt om dig. 

Såhär i vuxen ålder har jag ju förstått med hjälp utav andra, att orden "Jag älskar dig" aldrig kom för att du kravlöst älskade oss. Orden kom bara när vi fått dig att se bra ut för omvärlden. 

 

Vi skulle följa dina drömmar du hade skapat åt oss, men du uppmuntrade aldrig när vi valde att gå vår egna väg.

 

Idag hör jag mina vänner och deras föräldrar berätta om deras relation under uppväxten och en del av mig går sönder varje gång när jag inser att vi levde i en lögn.

Jag har vänner som valt att göra långa resor i livet. Resor som ibland gjort att dom inte haft täckning på telefonen eller stunder som fått dom att stanna upp i nuet och njuta, vilket i sin tur gjort att dom periodvis på resan inte alltid orkat ringa hem eller haft tid att svara när deras föräldrar ringt.

Eller så har dom inte alls rest utan bara varit upptagna med jobb eller att umgås med deras vänner.

Men deras föräldrar har dagligen stått där med tårar i ögonen av stolthet och sagt: 

"Jag bara längtar tills jag får krama om mitt barn och höra om alla tokigheter!"

 

Jag hade gjort vad som helst för att du skulle kunnat vara den föräldern.

Istället fick vi arga suckar, "är du sur?" -sms, utfrysningar, isande arga blickar för att vi verkligen skulle förstå hur arg och besviken du är, vi har fått höra omvägar hur du kallar oss egoister som inte bryr oss om dig och egoister som inte ringer dig varje dag om uppdateringar i våra liv, du biter ihop käkarna och andas sådär högt för att vi ska höra tydligt att du är sur och besviken och det ska vi känna skuld över. 

För DU ska alltid vara viktigast.

DU ska alltid sättas först.

Varför? 

 

Jag minns den gången jag hade semester en sommar och verkligen längtade efter lugn och ro. Att få sova hela dagarna om jag så ville eller upptäcka hela världen på samma dag.

Du ringde så många gånger för att du visste att jag var ledig att jag återigen kände sån stress i kroppen att jag kunde höra den skrika att jag måste lugna mig.

Jag sa åt dig på skarpen att jag behöver mina 2 sista veckor ifred, för jag orkade inte höra dig säga igen och igen hur tråkig jag är som inte gör något på min semester.

Du slutade ringa och jag började känna lugn igen.

Tills jag kom tillbaka till jobbet och du är arg som ett uppterat bi. 

 

Jag va minsann bara egoistisk som tänkte på mig själv i 2 veckor och inte en enda gång hörde av mig för att fråga hur DU mår.

DU hade kunnat dö under den här tiden.

DU hade varit med om något traumatiskt och DU kunde inte förstå varför jag inte svarade när du ringde.

 

Du tog helt ifrån mig rätten att göra vad jag vill med MITT liv och MIN lediga tid. 

Jag visste också om vad du varit med om men jag valde aktivt att inte fråga hur det var med dig, för helt ärligt brydde jag mig inte.

För du hade inte brytt dig om det var jag.

Du ville bara höra vilken hjälte du var. 

 

Du har ett stort behov av att alltid ha kontroll över oss.

Vi vet det och du vet det.

 

Vad andra utifrån inte fått se är hur mycket vi barn kämpat för att du ska se oss. Höra oss. Förstå oss.

Men vi dög bara när det passade dig och det va dom få stunderna vi levde för.

Det var också startskottet för vår allas extrema prestationsångest. 

 

Än idag har vi allihop även i vuxen ålder svårt att ta in att vi kan bli älskade kravlöst. Vi måste inte duga eller göra något bra för att bli sedda,

för människor i vår omgivning ser oss även om vi inte är glada och alltid skrattar, även om vi har en dålig dag eller till och med om vi inte orkat höra av oss på flera månader.

 

För det är så man älskar någon kravlöst.

 

 

Idag har mina syskon egna barn och jag ser för varje dag hur dom bryter dina mönster. Dom sätter upp målade bilder på kylskåpsdörren, dom tar in sina barns känslor och lyssnar, stöttar och uppmuntrar. 

Dom skryter över dom små sakerna och dom älskar gränslöst, i med och motgång.

Jag ser mina syskonbarns glittriga ögon när dom ser på sina mammor och dom ler med hjärtat.

 

För mina syskon vet hur en förälder ska vara.

 

Dom är allt du inte är.

 

Jag sa hejdå till dig i tystnad, för jag vet att det inte går att hålla en vuxen dialog med någon som inte kan se sina egna fel och brister.

För att vi ska komma framåt gäller det att våga vara sårbar, och jag vet att jag är den enda som skulle vara ärlig, du skulle bara vända allt till att allt, precis allt som lett oss hit, är mitt fel.

 

Men jag vill att du ska veta, att trots att jag växte upp utan dig närvarande så står jag än idag fast vid min envishet och den styrka mina gener gav mig, inte du.

Därför väljer jag varje dag MIG före DIG.

 

Jag vill också att du ska veta att;

Jag är en bra människa med ett gott hjärta.

Jag ser andra.

Jag lyssnar, jag stöttar och jag vet hur man älskar kravlöst och enkelt.

Jag är skitrolig, noggrann, kreativ och generös.

Jag har förmågan att älska alla mina brister, men framförallt har jag förmågan att älska hela min egna helhet. 

Jag har slutat förklara mig, be om ursäkt för att jag finns och jag har slutat känna skuld över att jag ibland inte orkar mer än att bara sitta och stirra in i väggen.

Jag har slutat samla "bevis" för vem som har rätt eller fel och varför. 

Och kan du tänka dig, mitt liv har blivit så mycket lättare att leva.

 

Jag älskar mig. Hela mig.

Och allt tack vare att jag sa hejdå till dig i tystnad.

 

Du får bli arg, du får bli sårad, du får hata mig och du får hitta på alla möjliga lögner för att andra ska tro på din version.

 

Men det här är min sanning och den kan du aldrig ta ifrån mig.

Hade du varit en sån perfekt förälder som du själv påstår, så hade alla dina barn idag älskat dig lika kravlöst som du påstår att du alltid har älskat oss.

 

Jag hatar inte dig.

Jag tycker synd om dig.

Du går miste om såna fantastiska barn för att du är för upptagen med din egna ilska och bitterhet.