Döm mig inte från det lilla du ser när du nyss träffat mig.

Döm mig när du känner mig.

När du vet vilka berg jag bestigit och vilka sjöar jag nästan drunknat i.

 

Jag möter dagligen dom där blickarna, dom där viskningarna bakom ryggen folk tror att jag inte hör eller förstår.
Dom där som tror dom är så bra på att smyga med det men som egentligen är sämst i världen på att dölja en så enkel sak. En så enkel sak som fördomar.

 

Jag har lovat mig själv att det här året, det ska bli mitt år.

 

Jag är trött på att hela tiden leva upp till vad alla andra vill men aldrig egentligen få känna efter vad JAG vill.

Alla dom gånger jag sagt ja trots att kroppen värkt av ett nej.
Nu är det slut med det.

 

Jag lever med depression sen flera år tillbaka och även panikångest som drabbar mig okontrollerat.
Jag behöver får sätta mig själv i förstahand oftare.

 

Min kropp orkar inte.

JAG orkar inte.