Det känns som att vad jag än gör så räcker jag inte till..
Jag ska ställa upp dygnet runt, det är vad som förväntas av mig.
Och självklart vill jag finnas där dygnet runt!
Men ibland behöver jag vara för mig själv.
Ibland kan jag inte finnas där.
Jag har också funderingar och känslor jag behöver göra mig av med.
Så länge jag gör som alla andra säger så är det bra.
Men så fort jag säger ifrån blir det sura miner.

Jag ska acceptera när ni inte kan, så varför gör inte ni detsamma för mig?