Ett hopp tändes hos mig. 

Ett hopp som sa att den här gången är det min tur. 

Nu är det min tur att få mitt lyckliga slut. 

 

Från första stund så stal han mitt hjärta.

Han som fick timmar att kännas som minuter.

Han som va så oklar men ändå så självklar. 

Han som fick mitt hjärtat att le när han log.

 

Han som rev murarna utan att ens försöka. 

 

Sen hände det. 

Det som alltid händer. 

 

Han slutade försöka. 

Han slutade bry sig. 

Han slutade bara och gav inget svar. 

Vad gör jag för fel?

Hur jag än vänder och vrider mig, hur glad jag än försöker vara eller om den där sorgsna känslan lyser igenom, 

så spelar det ingen roll. 

Vad jag än gör eller hur jag än gör det så känner jag mig fel. 

 

Någon frågade mig igår genuint hur jag mår och jag brast ut i fulgråt. 

Det gjorde ont i hela mig att känna efter. 

Jag har ingen som frågar mig så genuint. 

Någonsin. 

Mig frågar man bara artigt i förbifarten. 

Behöver jag en kram så finns det ingen att hämta. 

Jag är så ensam att jag går sönder. 

Jag är ingen dålig människa. 

Jag sätter ofta andra före mig själv. 

Jag fångar upp dom som mår dåligt och får dom att må bättre. 

Jag är snäll. 

Jag är ödmjuk. 

Jag ställer inga krav. 

Ändå duger jag inte. 

Jag duger inte till någon eller något. 

 

Jag öppnade mitt hjärta nyligen till någon jag verkligen trodde på. 

Men även han sluter sig. 

Vad gör jag för fel? 

Det enda jag vill är att få lite mer tid. Genuin tid. 

Inte den som bara blir över jämt. 

Jag tjatar inte. 

Jag gnäller inte. 

Men jag frågar. 

Jag försöker få det att komma spontant att vi ses. 

Men inte ens då. 

 

Vad är det jag gör som är så hemskt?